EPOS lyfter fram kvinnliga tränare inom svensk idrott – och få har haft en resa som Emma Hansson. På bara några år har hon gått från elitspelare med prestationsångest till huvudtränare i VSK Bandy – med SM-guld, cupguld och serieseger i bagaget. Här berättar hon om sin väg till toppen, sin tränarfilosofi och vikten av att föreningar vågar satsa på kvinnor.
Från Elitspelare Till Tränare – Av En Slump
Emma, som idag är 25 år och jobbar med revision i Västerås, började sin bandyresa i Vänersborg men flyttade som 16-åring till Västerås för att gå på Widénska idrottsgymnasium.
“Jag spelade tre säsonger i elitserien med Västerås innan jag pendlade till Stockholm för att spela med AIK. Men det blev en tuff period – jag tappade motivationen, kroppen sa ifrån, och min utbildning blev lidande. Så jag tog ett mellanår.”
Trots tanken på att ta ett steg bort från bandyn, ville hon inte släppa den helt.
“Jag pratade lite med VSK om att kanske hjälpa till i ett flicklag. Något mindre. Men så hörde de av sig och ville att jag skulle ta över deras utvecklingslag på dam- och tjejsidan – och det blev starten på något mycket större.”
Två säsonger senare tog hon klivet upp till A-laget som assisterande tränare till Stefan “Lillis” Jonsson. Och efter ytterligare två säsonger med SM-silver och cupguld bytte de plats – och Emma blev huvudtränare.
“Det var föreningens och Lillis vision från början att jag en dag skulle ta över. Och vilken säsong det blev – cupguld, serieseger och SM-guld.”
Tränarfilosofin: Tydlighet, Trygghet och Tålamod
Emma har en tränarfilosofi som hela tiden utvecklas – beroende på gruppens behov. Men i grunden handlar det om att se individen.
“Alla är olika och mer än bara sin idrott. Jag försöker skapa trygghet och vara tydlig, kommunikativ och engagerad. Det handlar om att hitta rätt sätt för varje spelare att utvecklas.”
Samtidigt betonar hon att det är en ständigt pågående process.
“Det är lika mycket en resa för mig som för spelarna. Jag lär mig hela tiden.”
Att Våga Tacka Ja – Och Våga Fråga Varför
På frågan om hur hon har tagit sig till där hon är idag svarar Emma ödmjukt.
“Det har handlat mycket om att tacka ja när chanserna kommit. Jag har varit i en förening som trott på mig, men när jag tvekat har jag också vågat fråga: Varför tror ni på mig? Det har gett mig självförtroende.”
Hon betonar vikten av att ha människor runt sig som vågar satsa på en – särskilt som ung kvinna.
“Mina mål just nu är inte resultatdrivna. Jag vill utvecklas, utbilda mig och vara i en miljö där jag känner att jag kan bidra. Vinna titlar är kul – men det är inte min största drivkraft.”
”Det Handlar Om Att Våga Välja Kvinnor”
Emma tror att nyckeln till fler kvinnliga tränare ligger i föreningarnas mod och vilja.
“Det handlar om att våga välja kvinnor och se deras potential – inte bara som tränare utan i alla roller i ett lag: materialare, fystränare, ledare. Det börjar med frågan.”
Hon pekar också på vikten av utbildning och att synliggöra goda exempel.
“Det finns så många kompetenta kvinnor där ute – men om ingen frågar dem om de vill bli tränare, hur ska de då ta steget?”
Jämställdhet Kräver Hållbara Strukturer
För att jämställdheten inom tränaryrket ska förbättras, krävs det både vilja och långsiktighet.
“Vi behöver hållbara ledarstaber där både kvinnor och män ingår. Det är viktigt att föreningar aktivt arbetar för att få fram kvinnor och inte bara inväntar att de själva ska knacka på dörren.”
Hon jämför med herrsidan:
“Det är naturligt att fråga en gammal herrspelare om han vill träna ett lag. Den frågan ställs inte lika ofta till före detta damspelare. Där har vi ett glapp.”
En Förebild – Oavsett Hon Tänkt På Det Eller Inte
Att vara förebild är inget Emma fokuserat på, men hon är medveten om sin roll.
“Jag hoppas så klart att det jag gör visar yngre att det finns fler vägar att gå – som spelare, tränare eller varför inte domare. Idrott har gett mig så mycket glädje, även om det varit tufft ibland. Och det vill jag att fler ska få uppleva.”
