Med ett liv präglat av längdskidåkning, från elitkarriär till tf. landslagschef säsongen 2019/20 till Nationell chef på SSF Längd, har Karin Ersson gått den långa vägen – bokstavligt talat. Idag är hon en av nyckelpersonerna inom Svenska Skidförbundet och arbetar dagligen med att utveckla både tränarstruktur och kultur.
“Jag har åkt skidor hela livet”
Karin växte upp i en liten by i Norrbotten där valet av idrott var naturligt.
”Det fanns inte så mycket att välja på,” säger hon.
Längdskidåkningen blev kvar – hela livet. Efter en elitkarriär med två VM och otaliga världscuper avslutade hon sin aktiva satsning 2001. Men vägen till dagens chefsroll har gått via klassrummet.
Med en lärarexamen i ryggen började Karin som tränare och lärare på RIG-verksamheter i ett decennium, innan hon sökte sin första chefsroll i IFK Mora idrottsallians.
”Det blev en bra bas till mitt chefsskap. Jag hade då en väldigt bra ordförande som var min chef. Han gav mig viktiga verktyg och insikter.”
När tjänsten på Svenska Skidförbundet dök upp tvekade hon inte – och tio år senare är hon fortfarande kvar.
Ödmjukhet och engagemang viktigare än expertkunskap
För Karin är det tydligt vilka egenskaper som bygger ett hållbart ledarskap:
”Ödmjukhet och engagemang är de viktigaste egenskaperna – både som tränare, ledare eller chef.”
Hon lyfter fram vikten av att kunna se andra perspektiv, vara lyhörd och bygga relationer – framför fysisk spetskompetens.
”Har du enorm kunskap, men inte förmåga att skapa en god relation eller lyssna, så kommer inte tränarskapet fungera. Men har du ett gott ledarskap, kan du komma långt även om du inte kan allt själv.”
Hon tror att detta synsätt växer inom både idrott och arbetsliv:
”Vi måste se till hela människan innan vi kan förvänta oss att hen ska prestera.”
“Vi har utmaningar – särskilt på A-lagsnivå”
Svenska Skidförbundet arbetar aktivt med utbildningar och initiativ som Den hållbara skidåkaren, som fokuserar på återhämtning, balans och kost – faktorer bortom bara träning.
Men det finns fortfarande strukturella utmaningar för kvinnliga tränare, särskilt på elitnivå.
”Vi har haft utmaningar att få våra kvinnor i A-landslaget att stanna. Dels för att det finns få tjänster, vilket gör att kvinnan riskerar bli ensam, dels för att arbetsförhållandena är tuffa.”
Hon pekar på höga krav, ständig uppkoppling, många resdagar och osäkra villkor – faktorer som påverkar både kvinnor och män, men där kvinnor oftare tackar nej.
”Jag vill inte bli anställd för att jag är kvinna”
Karin är tydlig: representation är viktigt, men kvotering är inte svaret.
”Jag tror att det är oerhört viktigt att båda könen är representerade i en grupp. Men jag vill inte bli anställd för att jag är kvinna – utan för de egenskaper jag har.”
Hon menar att kulturförändring och goda anställningsvillkor är avgörande för att skapa långsiktigt inkluderande miljöer.
”Vi gör det bäst genom att erbjuda bra förebilder och bra utbildning.”
Vallateamet – den sista ojämställda bastionen
Ett område där Karin ser att jämställdhetsarbetet knappt börjat är vallateamen:
”Denna yrkeskategori är väldigt kopplad till ‘manligt hantverk’.”
Vallateamen utgör ofta den största gruppen ledare kring en aktiv – särskilt i känsliga moment som skidval före start.
”Här har vi påbörjat ett jobb och vi kommer att fortsätta försöka locka fler kvinnor till vallabodarna.”
Framtiden: Ledarskap i fokus – för alla nivåer
Framåt vill Karin se en fortsatt rörelse där ledarskapet står i centrum – och där tränarrollen formas av empati och förmåga att se hela människan.
”För längdåkningens del så hoppas och tror jag att vi fortsätter vår resa mot jämställdhet på alla nivåer – även i vallaboden.”
