Det har gått ett år sedan hon presenterades som ny förbundskapten för det svenska simlandslaget. Det stora målet är OS i Paris sommaren 2024 där Sarah Sjöström & Co ska jaga nya medaljer.
– Att vara ledare inom simningen är nog som att vara ledare inom vilken bransch som helst. Det är roligt utmanande och ofta är man som kvinnlig ledare i minoritet, säger Aronsson.
Martina Aronsson har en gedigen bakgrund inom simsporten och var själv aktiv i Spårvägen SF tills 20 års ålder. När hon avslutade den aktiva karriären höll hon sig kvar inom sporten och blev tränare på såväl klubb- som landslagsnivå samtidigt som hon utbildade sig till idrottsvetare i Halmstad.
Att hon 20 år senare skulle utnämnas till svensk förbundskapten fanns dock inte tankarna gå.
– När jag flyttade tillbaka till Stockholm var inte tanken att jag skulle fortsätta att jobba med simning, men jag kombinerade en idrottslärartjänst med att vara förbundskapten för junior- och ungdomslandslaget ett par år till säger hon.
2001 fick hon frågan om att bli chefstränare i Spårvägen SF och tackade ja.
– Jag tänkte att jag skulle vara där ett par år, men det blev 13! Efter min tredje föräldraledighet kände jag dock att jag ville testa mitt ledarskap utanför simningen och pröva någonting nytt.
Redan under högskoletiden i Halmstad startade hon tillsammans med andra idrottspedagoger ett gym och det var till den världen hon nu återvände. Aronsson blev 2014 club manager på friskvårdskedjan Sats där hon bland annat drev Nordens största träningsanläggning och ansvarade för tre ombyggnationer.
Sedan den 1 februari i år är hon dock tillbaka i simningens värld – nu som förbundskapten för det svenska landslaget. Kontraktet är skrivet över OS i Paris 2024, men Aronsson blickar längre fram än så.
– Jag har mitt drömjobb just nu. Jag ser verkligen fram emot att leda det här landslaget över ett par OS med en förhoppningsvis fin leverans från de aktiva.
Hur är det att vara kvinnlig tränare på elitnivå?
– Det är roligt utmanande och ofta är man som kvinnlig ledare i minoritet. Jag har alltid trivts bra, haft bra kollegor och tyckt om mitt jobb. Jag har alltid haft en hög ambition och mål att jobba med landslagssimmare och som kvinna med ansvar har jag sett det som en möjlighet att sticka ut, särskilt internationellt. Mod har i alla fall behövts!
Vilka är utmaningarna som kvinnlig idrottsledare?
– Jag tror att det är en utmaning för alla elittränare oavsett idrott att hitta rätt balans mellan jon och privatliv. Man väljer mer en livsstil och ett pussel att få ihop som förälder med tidiga morgnar, sena kvällar och helger och resdagar. Det är mycket jobb när andra i ens närhet är lediga. Samtidigt ser jag det som en fördel att kunna styra min egen tid och jag gillar verkligen att resa. När vi fick barn blev det nästan lättare att få ihop det med mitt schema än om vi båda hade haft vanliga kontorstider.
– Sen är det alltid viktigt att trivas med sina kollegor. Som ensam kvinna ibland kan man lätt glömmas bort i planer kring det övriga sociala så det gäller att veta vad man vill, ta plats och våga hänga på. Jag ser det dock som en fördel att kunna väja själv när jag vill vara med eller inte.
Varför tror du att det så ovanligt med kvinnliga tränare inom elitidrotten?
– Just att hitta balansen och hållbarhet är en anledning, sedan kan det vara en tuffare jargong när man är i minoritet bland manliga ledare. Det händer också att jag får dåligt samvete för att jag är iväg från mina barn, å andra sidan tror jag det mer skiljer sig från person till person än från man till kvinna.
Har du behandlats annorlunda som tränare för att du är kvinna?
– Absolut, både på gott och ont. Det är också skillnad i Sverige mot internationellt, men mycket har hänt under de här 25 åren jag varit ledare. Internationellt kan jag bli fortfarande förbisedd, de tror inte alltid att det är jag som är ansvarig, så det är handlar om att ta plats där. Ibland har jag med flit tagit med en manlig kollega i olika situationer, det är tragiskt att det ska behövas 2022. Men det handlar om att vara smart och göra det som krävs. Annars handlar mycket om att våga stå för sina åsikter och ha en vilja att vara med och påverka.
Vilka hinder har du fått ta dig över i yrkeslivet som tränare för att du är kvinna som du inte tror att du hade behövt göra om du var man?
– Det är en svår fråga som jag egentligen inte kan svara på, jag hade nästan behövt göra samma resa som man. Men kanske att jag fått kämpa extra mycket för att ta plats och göra min röst hörd.
Vilka råd har du till kvinnor som vill bli tränare inom elitidrotten?
– Utbilda dig, fortsätt att kontinuerligt fortbilda dig och få internationell inspiration. Omge dig av bra kollegor som du utvecklas med, det är ovärderligt. Och framför allt – våga! Även om du kanske inte uppfyller alla kvalifikationer i en roll, sök ändå, det tror jag många män gör.
– Visa att du är ambitiös och var en förebild för andra kvinnliga ledare inom idrotten. Jag är till exempel mentor för tre kvinnliga tränare och det ger oerhört mycket för både mig och dem.
Nästa stora uppdrag för Martina Aronsson är kortbane-VM som avgörs i Melbourne, Australien, 13–18 december.
